Ensamhet...

Asta är 81 år. Hon fyller år idag. Ingen vet, men hon har gjort lite festligt. Med en liten duk med blommor på i somriga färger har hon gjort dagen idag till en ovanlig dag. Hon ha tagit fram frusen kaka fram och sätt på kaffebryggaren. Gröna stolen väntar som vanligt. Hon sätter sig ner och blundar. Dagarna har blivit så många. Tankarna bär henne hem till bakkarna "hemma", till bardomsåren. Ljusblå sommarkjol med vitta band i ljusgult håret. En maskros sitter vid vänstra örat. Hon hoppar och låter sig falla ner i grönskan, på härlig jorden. Hon är så lätt, som en fjäder. Nej, inte ens fjäder var så lätt, hon tänker om välluktande kuddarna i sängen och hur enstaka dun har på morronen fastnat i hennes hår.

Det ringer på dörren. Eller? Jo, det var tydligt tyckte hon, men ingen skulle komma till hennes fest, ingen kom längre. Det var bara hon, ingen brukade komma, det fanns jo inga längre. Hon reser sig. Hon går fram till dörren. Jo visst var där någon, hon hör några människor prata. Hon öppnar dörren, hoppfull, lite rädd. Hon tittar ut. Samtidigt ser hon att grannens dörr slöts åter och rösterna liksom försvinner bakom dörren.

Hon hör dem tydligt nog, var de sitter bakom väggen. "Det var inte till mig direkt" tänker Asta. "Jag hör dem och sätter mig bara i gröna stolen," säger hon till sig själv. "Jo visst, det nästan känns som de är här hos mig. Så tydligt kan jag höra dem," tänker Asta. Hon sätter sig i stolen och tar lite kaffe og kaka. Hon har sällskap tycker hon. "Vad de pratar", tänker hon glad! Så när hon blir trött och orden börjar att försvinna från henne, bestämmer hon sig för att dra sig från festen, hennes födselsdagsfest. Det var bra att kunna smida iväg. Maskroserna från parken som står i vattenglas på nattduksbordet har börjat att luta, de får inte rätta näringen, deras tid är slut. Imorgon hänger de säkert allar ned med glasytan. "Allt tar jo slut" - säger Asta innan hon lägger sig på kudden. Hon sluter åter ögonen och känner friden...