Peregrinus, quo vadis?

Vaknade tidigt i morse, för att göra mig redo för ett spännande möte med min gamla pilgrimsvän sr Elisabeth Lidell från Århus i Danmark. Hon hade för ett tag sen skickat mig epost vari hon berättade mig att hon skulle komma till Sthlm och predika i Kungsängens gamla 1200-tals kyrka och ge föreläsning efter det om pilgrimsarbetet i Danmark och sin egen erfaring och sista vandring till Santiago de Compostela. Det var mycket glädjerikt att fira gudstjänst med sr Elisabeth. Hon är en enthusiastisk och duktig kvinna, vilken jag tycker om. Hon har gjort mycket för pilgrimsarbetet i Danmark och för det beundrar jag henne ännu mer. Det blev altså ett trevligt möte och givande. Hon gav mig en mycket fin och gagnlig bok och skrev dedikation till mig i den, vad jag uppskattar enormt mycket.

På vägen hem kan man lugnt säga att det regnade. Jag nästan drucknade i det hemska regnet och när jag kom hem var inte en tråd torr på mig. Nu sitter jag efter varm dusch och dricker te och försöker att värma upp mig. Även jag har haft så trevlig dag, känner jag mig tom. Jag är stressad lite grand, jobbansökan vilar tungt på mig, efterväntansfull är man visserligen, men... jo men. Men idag känns det som jag håller på med att göra fel på del ovan. Undrar i och med om jag gjorde fel att söka så viktigt jobb... - men ändå kändes det som jag blev tvungen att svara min kallelse. Det helt enkelt snurrar allt i mitt huvud nu. Stora beslut verkar som jag gör bäst, men de mindre sakerna är däremot något jag klarar inte utan att såra andra, göra illa eller skapa misförståelse...

Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.... brukar man säga - och få förlåtelse om man ångrar sig, lovar man att man inte skall igen göra någon illa eller något dumt och göra till slut bot för vad man har gjort...

Dags för Baldur att blir förlåten! Jag är bara männsklig!